bild2

Chocolatillogräset, oerhört viktigt för den lokala ekonomin.

Eperafolket vandrade söderut från Colombia för femton år sedan som flyktingar från kriget. Traditionellt har de bott vid kusten men just i Ecuador har de tvingats bosätta sig inåt landet. Avståndet från kusten innebär försörjningssvårigheter för folket eftersom chocolatillogräset, som används för deras hantverk, växer i områden där saltvatten och sötvatten möts. Läs hela betraktelsen från Jordens Vänners praktikant Imanol Rubio, på plats i Ecuador.

Anländande
Planet anländer mellan bergen. En ny flygplats och nya vägar för oss till stan. Två hundar krockade precis med varsin bil. Den första ligger död, den andra andas fortfarande medan bilföraren kontaktar någon med mobilen och lägger handflatan på hundens mage. Många stora bilar på denna sträcka och hundar som sällan promenerar utanför villornas gränser blir lätt offer för asfaltens utveckling.

Senare på kvällen får jag se min första kolibri. Balansen återhämtas men omgivningen har meddelat mig första varningen: här är livet såsom döden på fullgång.

Och åter resande
Har knappt hunnit äta mig mätt på frukter innan det blir dags att packa ryggsäcken. Några planeringsmöten blir tillfälle för en turné runt Altropicos arbetsområde.
Vi reser mot kusten och landskapet växlar. Biomer turas om med kort varsel. Och vägen är inredd med upplysande skyltar. De nyaste, grönfärgade, överför miljöaktiga budskap:

”Vi måste skydda skogarna.”
”Vattnet är liv, vi får inte förorena det.”
”Försvara skogens fåglar.”

De sprider sig längs vägarnas kurvor. Vid öppnare område, när man närmar sig byarna, står mäktigare annonser som bleknat sedan Medborgarnas Revolution installerade dem. Budskapet kretsar kring konsumtion eller statens framgångar, men även hövlighet:

”Ge värdighet, för ett Ecuador utan tiggeri.”
”När du köper, först Ecuador.”
”Medborgarnas Revolution konstruerar denna byggnad.”
”Vi har optimala bilvägar, vi har ett Fosterland.”
”Köra om på kurvorna eller komma hem, du bestämmer!”

bild1

I Esmeraldas träffar vi ledarna för chachifolket. Jag får känslan av att hamna i en underjordisk organisation. Vakt vid entrén, inget vatten i kranarna, endast några plaststolar. I ett litet rum finns radiostationen. En bra del av inledningen består av rituella hälsningar. Mycket ”Ura kepenene”, ”välkomna”, ”kamrater”, ”samtala”, ”tacksamhet”. Syftet med mötet är att förnya samarbetet mellan Altropico och Chachi-federationen. Man bestämmer sig för att fokusera på samspel mellan de nya ledarna och de som utbildades för några år sedan och aldrig fick möjlighet att engagera sig i de olika samhällena. De önskar också donationer i form av möbler och gamla datorer. Mycket behövs bortom viljan.

Detta urfolk lever väldigt splittrat längs floden Cayapas. Ofta krävs långa färder med kanot för att nå vissa byar. Logistiken är komplicerad och kostsam.
Kvinnorna bland chachifolket hindras av strukturer från att föra fram sina röster. Det vanligaste är att ha en viss makt hemma men inte offentligt. Samtidigt är den kommunitära sammanhållningen svagare än hos andra urfolkgrupper. En anledning kan vara att de har sammanträde endast vid behov.
Anselmo, en ung ledare med en mycket ceremoniell spanska visar sitt förtroende för en utveckling i kvinnors makttagande.

– Detta urgamla paradigm vill jag störta, säger han.

Dagen efter åker vi upp för floden Cayapas med motoriserad kanot. Samhället Santa Rosa, där de flesta medlemmar av eperafolket i Ecuador bor, runt 600 personer, har organiserat ett möte. Eperafolket, vars namn betyder ”de som kommer ifrån gyneriumgräset”, vandrade söderut från Colombia för femton år sedan som flyktingar från kriget. Traditionellt har de bott vid kusten men just i Ecuador har de tvingats bosätta sig inåt landet. Där har de köpt mark med hjälp av en religiös organisation. Avståndet från kusten innebär försörjningssvårigheter för folket eftersom chocolatillogräset, som används för deras hantverk, växer i områden där saltvatten och sötvatten möts. De köper från afrofolket som bor vid kusten men priserna har stigit rejält. 100 rör kostar 12,5 dollar.

De väntar på sin första skörd i terrängen som de nyligen har köpt men den ligger avlägsen från byn, och kostnaderna för transport är ett ekonomiskt problem de också.
Samtidigt har eperafolket råkat ut för en olaglig ockupation. Lagen står på deras sida men ofta vet inte myndigheterna hur de ens kan ta sig till platsen.
Ett annat problem som eperafolket vill motverka är bristen på etnografiskt och pedagogiskt material för utbildningsverksamheten. För eperafolkets kultur är det viktigt att gruppen kan behålla förbindelsen med de epera som bor i Colombia. Resekostnaderna dyker upp ännu en gång som det största hindret.

Kusten
Enkla, slitna skjul och fruktförsäljning längs vägarna. Gator och byggnader i Esmeraldas och San Lorenzo visar hur pengarna som kommer med strandturismen inte nödvändigtvis används för folkets bästa.

Jag observerar landskapet mellan städerna. Staten har främjat afrikansk palmodling.

– För några år sedan var allt här primärskog, säger en av mina medresenärer.

Orden ekar som en magisk formel, som ett nödanrop som ingen lär höra.

Text och bild: Imanol Rubio

 

250x250-blå-2-150602

Vad kan du göra?

Jordens Vänner arbetar i Ecuador och Colombia tillsammans med den lokala organisationen Altropico för att stödja ursprungsfolkens rättigheter till mark. På så vis skyddas också regnskogen. Tack vare gåvor som skänks till förmån för regnskogsverksamheten kan vi fortsätta att stärka lokala initiativ till hållbar odling, ekonomisk organisering samt juridisk och politisk kamp för bevarandet av regnskog. Tillsammans skyddar vi i Ecuador, Colombia och Brasilien över hundra tusen kvadratkilometer regnskog. Det finns dock starka krafter som hela tiden försöker luckra upp skyddet. När du stödjer Jordens Vänners regnskogsarbete, blir ditt bidrag en viktig del av den fortsatta kampen för regnskogen och ursprungsfolkens rättigheter!