429px-Colin_Crouch_-_Festival_Economia_2013Den brittiska sociologen Colin Crouch varnar för att vi är på väg in i ett postdemokratiskt samhälle. De politiska och ekonomiska eliterna isolerar sig allt mer från befolkningen. Resultatet blir en demokrati tömd på innehåll. Miljötidningen träffade honom när han besökte Sverige under hösten.

 

 

 

 

 

Artikeln är publicerad i Miljötidningen 5/2013

Bild: Wikimedia commons

 

– Med postdemokrati menar jag inte en frånvaro av demokrati. Institutionerna finns där, parlamenten, yttrandefriheten, FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Men den är tömd på energi. Det politiska livet försvinner bort och blir en angelägenhet för små politiska och ekonomiska eliter som överlappar varandra.

Colin Crouch gav ut boken Postdemokrati 2004, men genom dess innehåll, lyckades han till stor del förekomma regeringschefernas svar på finanskrisen 2008, liksom EU:s hantering av Greklandskrisen.

– Jag hade lyckats beskriva hur svaret på krisen skulle se ut. Hur det politiska och ekonomiska ledarskiktet förhandlade och kom fram till avtal och lösningar på vanliga människors bekostnad. Det blev särskilt tydligt i fallet med Greklands kris. Då satt inte bara EU, IMF och Europeiska Centralbanken med på mötena, utan även representanter från de stora bankerna.

Till en början talades det mycket om att bankerna behövde regleras, men efter några smärre förändringar tystnade de rösterna och spekulationen har nu skjutit ny fart. Trots att en majoritet av befolkningen i västliga demokratier ville se en kraftfull reglering av bankerna har ingenting hänt.

Demokratins bärare

Enligt Crouch var det den politiska klassidentiteten hos industriarbetarna som banade vägen för den moderna demokratin. Olika samhällsintressen formerade sig i partier och olika gruppers intressen i samhället framstod tydligare.

­– En grupp som utsätts för medveten exkludering har lättare att forma en gemensam politisk identitet och formulera krav för att kräva tillträde till områden den nekas. Det som kännetecknar arbetarklassen i postdemokratin är att den inte längre kan formulera en sådan gemensam politisk agenda, säger han.

Colin Crouch beskriver hur partierna till en början i relativt hög grad faktiskt representerade befolkningen. Efterhand som medlemsantalen sjunkit och klassidentiteterna vittrat ner framstår det inte längre lika tydligt vem en företrädare för ett politiskt parti representerar.

– Politikerna är förstås medvetna om att partiet inte representerar folket, vilket gör dem cyniska. I stället för att gå till medlemmarna så genomför de marknadsundersökningar. I många fall har de blivit till professionella slagstyrkor som är sammansatta enbart för att vinna val, säger han.

En stark socialdemokrati har gett de bästa kompromisserna

Han beklagar i synnerhet utvecklingen inom socialdemokratin. Historiskt stod ledarskapet inom arbetarrörelsen som en tydlig kritiker av kapitalismen och som en tydlig motpart till företagsägare och arbetsgivare. Det gjorde olika samhällsintressen tydliga och det underlättade för medborgarna att engagera sig i samhällsutvecklingen. Crouch är inte motståndare till kapitalism i sig, men han understryker hur viktig den socialdemokratiska motvikten varit för att uppnå kompromisser.

– Där socialdemokratin varit som starkast, i de nordiska länderna, har också de allra bästa kompromisserna med kapitalismen uppnåtts i form av ett välfärdssystem som omfattade hela befolkningen, i form av starkare miljölagstiftning. Jag tror inte på utopier, samhället blir aldrig färdigt, men jag tror på denna ständigt pågående kamp och dessa ständigt pågående kompromisser.

Denna unika roll som både makthavare och kritiker av kapitalismen har vittrat i takt med att socialdemokratiska partier suttit länge vid makten, att klassidentiteten minskat och att företrädare allt oftare går direkt från politiken till näringslivet. Det skapar cynism och vilsenhet i hela det demokratiska systemet. Dessutom har globaliseringen förstärkt utvecklingen då allt fler viktiga beslut fattas ovanför de nationella parlamenten.

Nyliberalismen rullar vidare

Att politiska och ekonomiska eliter isolerar sig från befolkningen får förstås konsekvenser. EU:s hantering av eurokrisen är ett tydligt exempel där demokratin körts över. I Grekland tvingades i princip Giorgos Papandreou avgå 2011 efter att han utlyst folkomröstning om avtalet och åtstramningspaketet som trojkan – EU, Europeiska centralbanken och IMF lagt på landet. Han ersattes då av den tidigare riksbankchefen, Lucas Papademos, som dessutom varit ansvarig för siffertrixandet när Grekland gick med i euron. Teknokraten Papademos genomförde sparpaket och utförsäljningar och såg till att den strida strömmen räntebetalningar fortsatte in i tyska och franska banker. Några skattereformer eller åtgärder mot korruptionen i Grekland har EU däremot inte vidtagits.

När finanskrisen kom 2008 var det många som trodde att nyliberalismen lagt krokben för sig själv. Colin Crouch delade aldrig den optimistiska tolkningen. Nyliberalismen var förvisso bankrutt, rent intellektuellt, menar han, men var så inbäddad i vårt ekonomiska och politiska system att den kunde fortsätta som förut. Han är noga med att skilja på nyliberalismen som idé och hur den kommit att utövas i praktiken i form av företagsmakt.

– Faktum är att nyliberalismen kommit att handla mer om att tillvarata några mycket stora och mäktiga företags intressen, snarare än att värna marknader. Med den utvecklingen blir det inte mindre politik, tvärtom, det blir mer. De stora företagen lägger sig i politiken och verkar genom politiken.

Välfärd till salu

Särskilt problematiskt blir företagsmakten när välfärden säljs ut. Ett fåtal stora företag interagerar med ett förhållandevis litet antal politiker. Politikerna köper tjänster från de privata företagen och medborgarna upphör att vara medborgare, inte heller är vi konsumenter i någon egentlig mening, vi reduceras till brukare. Trots att opinionsundersökningar visar att 90 procent av svenska befolkningen är motståndare till vinster i välfärden är det bara ett av åtta riksdagspartier som anser det realistiskt att driva den linjen politiskt.

Även om demokratin har uppenbara problem, så är det för tidigt att dödförklara den.

– Det finns tecken på liv i demokratin där miljörörelsen och den feministiska rörelsen formulerar sig politiskt, men den typen av samling kring klass finns inte. Även om den breda feministiska rörelsen såklart också har en klassdimension. De många lågbetalda serviceyrken som växt fram innehas till stor del av kvinnor och det är klart att feminismen, åtminstone till en del, är det politiska uttrycket för den positionen många i gruppen kvinnor befinner sig i. Vi har ännu inte sett den fulla potentialen i feminismen.

Politiken ensam räcker helt enkelt inte till som bärare av demokratin. Civilsamhället måste stärkas. Direkt påverkan på företag genom kampanjer och bojkotter är exempel han tar upp. Även om styrkeförhållandena är en Davids kamp mot Goliat.

– Det är inte mycket, men det är allt vi har. Civilsamhället är i högre grad bärare av demokratiska ideal än politiken och näringslivet, säger han.

Emil Schön

Colin Crouch besökte Sverige för att delta i ett seminarium i Malmö arrangerat av tidskriften Tiden, tidningsföreningen Efter Arbetet och ABF.

Postdemokrati utkom på svenska 2011 på Daidalos förlag. Hans andra böcker ”The curious nondeath of neoliberalism” och ”Making capitalism fit for society” har inte översatts till svenska.